Berätta om mamma och pappa och Holland! 
      — Pappa hade ju ett åkeri och vi var väl en ganska vanlig familj, 
      mamma var hemma. Vi bodde som holländare gör, öppet i ett hus 
      med stora fönster och nästan utan gardiner. 
      Det var umgänge med släkt och vi hade många kusiner. 
      Träffades mycket, man drack kaffe. 
      Syskonen - ja, vi slogs naturligtvis. Vi hade höns, vi hade kaniner, 
      lite vildkaniner också. Min pappa, eftersom han var åkare, 
      var ute och körde mycket, och då hände det ju att han körde på djur, 
      som han tog med sig hem. Vi hade en anka som han hade tagit med sig hem. 
      Och vi fick sköta dom här djuren.
 
      Vilken barndom, hade Cornelis?
      — En bra barndom, tror jag. Han var ju väldigt tjock och det har stått 
      i vissa tidningar att det berodde på att han hade tuberkulos.
      Men det hade han inte, utan han blev tjock under kriget,
      därför att man trodde att han hade tuberkulos, 
      och den dieten som du får blir du ganska tjock av. 
      Så när kriget var slut, var han väldigt tjock.
      Och det följde med hela uppväxten.

      Led han av det?
      — Ja, det tror jag. Han blev ju retad naturligtvis. 
      Fatso och Dick Sack på holländska.

      Men under kriget då, hur hade han det då?
      — Tja, jag tror inte vi barn märkte så mycket av det.Våran farmor och 
      farfar bodde inte så långt härifrån. Tyskarna hade ju ockuperat, 
      men man levde ju rätt normalt ändå.

      Det talas ju om nunneklostret och.
      — Mmm, men nunneklostret - han bodde i sanatoriet under kriget. 
      Det sköttes av nunnor. Holland är ju väldigt katolskt.

      Varför kom han till det här nunneklostret?
      — Det som berättades när jag var barn var, att mina föräldrar hade 
      tagit emot en kusin som tyskarna var ute efter och hade gömt 
      honom i huset hos oss. Vi hade en jordkällare, där man gick en trappa ner
      och där var han. Så kom tyskarna. Och för att inte dom skulle leta 
      igenom hela huset, så säger mamma - eller om det var min pappa: 
      " Vår son har tuberkulos ". Då går dom därifrån. 
      På så sätt räddade dom den här kusinen. 
      Men dan efter kom tyskarna och hämtade Cornelis, för dom var 
      väldigt rädda för smittsamma sjukdomar.På så sätt hamnade han där. 
      Det här var 1943, på slutet, har det berättats för mig.

      Men han hade alltså inte tuberkulos?
      — Nej. Men han fick den behandlingen. 
      Mina föräldrar kunde inte säga att han inte hade det för då hade 
      ju tyskarna förstått att det var någonting annat som låg bakom. 

      Det berättas om bombanfall och stor dramatik. 
      — För mig är det mest hörsägen för jag var så liten. 
      Men min morfar hade en slags smidesverkstad 
      eller vad man ska kalla det för. Han byggde pråmar. 
      Slussarna i Ijmuiden har han varit med och byggt. 
      Och engelsmännen bombade, dom bombade Ijmuiden, då. 
      Hela det här området blev sönderbombat. 
      En bomb hamnade ganska nära där vi bodde.Och jag tror inte vi hade 
      blivit förvarnade för jag for ur sängen - har man berättat
      och fick glassplitter i pannan.

      Det har berättats också att Cornelis klasskamrater dog under kriget, 
      stämmer det?
      — Ja, flera gjorde det. Inte under kriget, det här var strax efter kriget, 
      när dom går ut i dynerna och samlar ihop bomber och alla möjliga slags 
      blindgångare. Sen gjorde dom eld, för dom tänkte att dom skulle 
      få bomberna att smälla - vilket dom inte gjorde. Då ställde sig 
      grabbarna och pissade på elden. Cornelis, han var inte pissnödig som 
      tur var, så han stod en bit ifrån. Men fyra av de här små pojkarna 
      stod och pissade - då small det. En klarade sig, och tre dog.

      Kan du beskriva din mor och din far?
      — Pappa han var väldigt utåtriktad och glad i umgänge och spelade piano 
      och sjöng. Mamma däremot var en rätt inbunden person. 
      Man duade inte henne utan hon var alltid Fru Vreeswijk. 
      Jag tror aldrig jag vet att hon blivit du med någon. 
      Så hon var lite stug säger man på holländska.
  
      Ni hade respekt för henne?
      — O ja. Hon kunde bli jättearg.

      Cornelis också?
      — Ja, jag tror att mamma var den enda han hade respekt för, faktiskt.

      Hur var Cornelis relation till sina föräldrar genom livet? 
      — Han hade inte så mycket kontakt med sin far. Cornelis 
      blev ganska fort irriterad på honom för att han tyckte han var 
      jobbig. Pappa blev ju sjuk, dessutom. 1966,-67, på hösten, hade 
      han fått ett slag i huvudet. Han fick afasi så småningom och hade 
      svårt att prata, rörde ihop saker. Cornelis hade inget tålamod med 
      pappa. Medan han däremot, så fort han bara kunde, åkte och hälsade 
      på " mamma kära ". som han sa.

      Hur kom Cornelis till Sverige sen?
      — Ja, hela familjen åkte till Sverige. Vi åkte i en T-Ford. 
      Den 6 november 1949 kom vi fram till Ekerö. Det tog en vecka, 
      drygt - mamma och pappa satt fram, Cornelis och min äldsta syster och jag 
      i baksätet. Jag var sex år och satt uppe på en koffert, det minns 
      jag. Vi åkte genom Tyskland och Danmark. Det var -49. Så det var 
      ganska sönderbombat.

      Varför Sverige?
      — Ja, det var inte så långt bort. 
      Och det var dåliga tider i Holland efter kriget. Vi hade en 
      syssling till min pappa som var snickare, som hade bestämt sig för 
      att han skulle emigrera till Australien. Och emigrerade man till 
      Australien, då kom man aldrig hem igen. Pappa ville också emigrera. 
      Åkeriet hade han ju, men han tyckte väl inte det var något kul. 
      Men mamma hon vägrade. Till slut fick han faktiskt ett uppdrag 
      hit till Sverige - någon gång -48, början på -49 kanske - att köra, 
      gubben hette Lemmers. Han hade fått ett arbete på Marielund, 
      på Ekerö. Han åkte igenom Sverige då, och tyckte det var 
      underbart. Han kunde stanna och fiska - min pappa älskade att 
      fiska nämligen - och gå ut och gå och det var inte en massa folk 
      överallt. Och det att man fick gå in i skogen - du vet alla skogar i 
      Holland är ingärdade.
      Du måste ha ett årskort för att komma in i dom - det kan man inte 
      föreställa sig som svensk, jag lovar. När han kom hem så berättade han, 
      han hade köpt små koftor från Gränna till oss och mössor och allt 
      möjligt. Och han tyckte att det var så vackert i Sverige. 
      Han övertalade till slut min mamma att dit kunde vi åka - och så 
      lovade han att varje år skulle hon få åka hem, till Holland alltså. 
      Och det löftet höll han. Hon arbetade ju aldrig, så det var ju på 
      hans lilla lön som vi knaprade ihop till den här Hollandsresan varje år.

      Hur fann sig Cornelis till rätta här i Sverige?
      — Bra, tror jag. Eller tror - jo, det gjorde han. 
      De första två åren - vad kan han ha varit: tolv år, 
      de första två åren var ju ruggiga, för han var fet, stor.
      Och han blev ju retad. Men han och min syster var så pass jämngamla att 
      dom gick i samma klass - eftersom det här var i Ekerö, på 
      landet, så gick man i två klasser, tillsammans. Och hon försvarade 
      honom och slogs för honom, naturligtvis. Jag gick i småskolan en 
      liten bit därifrån, så jag såg inte så mycket av det, men jag hörde 
      ju. Sen började han i Träkvista skola och fick där en underbar 
      lärare. Och dessutom - vi lärde oss svenska väldigt fort, vi barn. 
      Vi gav oss sjutton på att för att kunna trivas och för att 
      accepteras, så måste man kunna språket. Mina föräldrar kunde ju 
      ingen svenska, så vi var angelägna om att inte bli som min 
      mamma, när hon gick in i en affär och skulle köpa en kyckling och så 
      sa hon " kukkling " och sen gick hon aldrig mera in i en 
      affär. Ifall hon inte kunde plocka själv. För hon tyckte det var 
      hemskt när folk skrattade åt henne.

     Slutade den här mobbningen då?
     — Ja, det gjorde den. För den sommaren som han gick i 
     Träkvista körde han skubb åt Konsum, sån där paketcykel,och då 
     gick han ner i vikt och blev jättestilig, faktiskt. Och fick vänner 
     plötsligt. Han hade inte så mycket vänner innan. Han hade nån kille 
     som - ja, dom hade tjänat ihop lite pengar, dom här killarna.
     Så åkte dom in till stan. Och kompisen köpte en motorcykel och Cornelis 
     han hade bestämt sig, han skulle köpa en gitarr, hans första, 
     egna. Och sen när dom skulle åka hem så ville han inte åka bak på 
     motorcykeln, för att han var ju rädd för att gitarren skulle bli 
     förstörd. Så han åkte bussen. Och när som kommer alldeles vid 
     Wallenbergs grav, så ser han en motorcykel som ligger ute på gärdet 
     och då är det hans bästa vän som kört ihjäl sig. Och det tog ju 
     rätt hårt på honom.

     Förlåt, det där låter ju nästan som "Lasse liten blues "?
     — Jaa, det kan det vara Ja, och sen började han i skolan i>stan på 
     Fridhemsplan, han ville gå i läroverk, han ville ta realexamen, 
     det var väldigt viktigt - på den tiden. Och vi - min äldsta syster 
     var jätteduktig i skolan också, men man kunde inte tänka sig att vi 
     alla tre kunde få plugga. Men Cornelis fick det.

     Varför fick han?
     — Han var ju pojke. Så var det. Mina föräldrar var trots allt holländare och 
     fanns det inte pengar så var det naturligtvis sonen som skulle studera vidare. 
     Det accepterade vi.
   
     Var han duktig i skolan?
     — Mycket. Jag tror aldrig han har skolkat.Han hängde alltid med näsan över en 
     bok och lånade hemskt mycket böcker som jag har hittat - bara för att han glömde 
     att lämna tillbaks dom, naturligtvis. Och där fick han ett 
     väldigt fint umgänge där med nu kommer jag inte ihåg vad dom hette: 
     Bosse och Bernt. Och hans första kärlek hette Rigmor Blom och dom 
     bodde i Bromma.

     Vilka drömmar hade han?
     — Jag tror att han drömde om att bli journalist, när han var ung. 
     Och så skulle han bli en väldigt duktig trumpetare - ha- hade en trumpet också.
     Det höll vi på att bli galna på, hans trumpet. Han var inte nån duktig 
     trumpetare, det kan jag lova. Men han gillade musik. Spelade mycket 
     musik själv. Och drömde väl om att bli journalist först.

     Men det blev han inte?
     — Nej, det blev han inte. Utan han blev vissångare - det var ju den tiden.
     Det var Fred Åkerström, det var " skäggen " och det var alla dom här.

     Hörde du honom sitta och snickra egna visor?
     — Han satt alltid och snickrade visor. Och skrev - musiken 
     kom långt senare. Han satt alltid och skrev. På det papperet han 
     fick tag på.

     Vad tyckte familjen då, om en trubadur?
     — Ja, pappa han tyckte inte det var något vidare yrke direkt, att klinka på en 
     gitarr och skriva lite visor. Men mamma - när han började bli lite 
     känd och sådär så tyckte hon att det var fint.

     Vad sa han till pappa då?
     — Han sa säkert att skit i det du gubbe, skulle jag tro att han sa.
     För han var väl bestämd, han hade bestämt sig för att det skulle han bli.

     Sökte han in på Journalisthögskolan?
     — Ja, det gjorde han. Jag minns inte om han gick där någonting, 
     men han sökte in och blev väl refuserad kan jag tänka mig. 
     Jag tror inte ens att hans realexamensbetyg var klara.

     Hur blev hans liv sen då, tycker du?
     — Precis som han ville ha det, tror jag. Faktiskt. 
     Han skapade ju sitt eget liv. Han var en mycket speciell människa.
     Jag menar, Cornelis på scen och Cornelis som människa - det är två helt 
     skilda saker. Han var ju inte speciellt social. Man kunde till 
     exempel inte sitta och kallprata med honom. Hade man inget att säga 
     var det lika bra att vara tyst. Och så satt han och läste. Han kom 
     ofta till mig och jag tyckte väl att man kunde prata om ditt och 
     datt, men nej - han var inte intresserad. Han lyssnade inte. Utan då 
     gick han till min bokhylla och tog fram en bok, eller tog ett block 
     och satt och skrev. Så han var ingen sällskaplig person på det sättet. 
     
     Vilken relation hade ni då?
     — Bra, i övrigt. Det är ju bara han och jag kvar, här.
     Mina föräldrar flyttade tillbaka till Holland -61. 
     Jag var bara sjutton år då, så först fick jag lov att flytta med till 
     Holland. Men sen tjatade jag mig till hade träffat Figge då och 
     ville tillbaka till Sverige. Det är klart, holländska kan jag ju 
     fortfarande, så det var inte det, men alla mina vänner hade jag här. 

     Du sa att han skapade sitt eget liv. Blev det ett bra liv tycker du?
     — Tja, jag tror han hade det, ibland. Och ibland inte, naturligtvis. 
     Det var nog ensamt många gånger, tror jag. En kille med ett sånt arbete 
     - när man uppträder på kvällarna. Medan han var ledig och ensam så 
     arbetade folk. Och han satt oftast väldigt ensam, det vet jag. 
     Om han trivdes med det vet jag inte, det tror jag inte riktigt, faktiskt. 

     När märkte du att alkoholen började styra hans liv?
     — Ganska tidigt. Redan på den tiden när han bodde i Tallkrogen.

     Vilket år?
     — Ja, det måste ha varit -67. Jag menar, dom festade ju rätt skapligt dom här killarna. 
     När dom hade gjort ett uppträdande då var det ju baren och ölen och det blev mer och mer.

     Som syster, varnade du honom?
     — Nej, det hade inte hjälpt. Den enda som kunde varna honom var mamma. Hon kunde ta ifrån 
     honom spriten också, utifall han blev galen. Det kunde inte vi syskon, inte säga till - 
     det accepterade han inte.

     Och ingen annan heller?
     — Nej, mamma fick göra det, det var ok - inte hans fruar.
   
     Kan du ge din beskrivning utav din bror?
     — En jättesnäll, givmild, generös, varmhjärtad, hederlig, trogen människa - faktiskt
 
     Trogen också?
     — Trogen ja, han var trogen. En trogen vän , inte trogen mot - jajaja, jag tror inte 
     han var speciellt otrogen mot sina fruar. Men trofast och trogen var han. 
     Kom alltid ihåg inte födelsedagar och såna där saker, men kom ihåg en och 
     väldigt små saker.

     Det låter som en väldigt fin människa.
     — Det var han också. Fast det är klart, han var väl en skitstövel precis som alla 
     ibland. Men jag tror aldrig han gjorde någonting bara för att vara 
     elak, utan gjorde han det så var det för att han antingen hade druckit för mycket 
     eller så. Men visst var han en svår person också.

     Det finns dom som säger att han gärna undvek konflikter. 
     — Ja, om det inte intresserade honom så gjorde han det.

     Hur var det med hans sjukdom då?
     — Den ville han egentligen inte prata så mycket om. Han trodde ju egentligen inte 
     det är märkligt, men när han sa att han hade cancer så var han helt övertygad 
     om att det där grejar läkarna. Jag blir frisk! Det där med diabetes var mycket 
     värre, tyckte han, för nu fick han lov att sticka sig själv.
     Och han misskötte sig när det gällde mat och dryck och sånna där saker. 
     Men cancern var han inte rädd för, konstigt nog.

      Ändå måste han väl märkt att han var väldigt sjuk. 
      — Ja, jo, men det förträngde han på något sätt. Och sen träffade han en professor 
      på Södersjukhuset som sa " Den här grejan den ska vi greja! "Dom hade ju upptäckt nån 
      ny metod. Man sprutar alkohol i levern och spränger sönder cancern på 
      det sättet. Och det gjorde dom ett par gånger, men det gick inte, det 
      hade gått för långt. Men han trodde ändå att det här grejar jag.
      
      Den allra sista tiden?
      — Då bodde han mycket hos mig och på Sophiahemmet och på Södersjukhuset.
      Han alternerade däremellan, så att jag åkte som en skottspole och hämtade.
      Sen bodde han som sagt hos oss. Och han hade väldigt ont utav det där,
      så han hade morfin och det var jättebesvärligt, för honom.
    
      Så besökte han Holland en sista gång?
      — Mmm, vi åkte dit - vi kom tillbaks den åttonde, jag tror vi åkte dit den fjärde, 
      femte november. Jag har flygbiljetterna kvar - bara han och jag.SAS personalen 
      var helt underbar. Han kunde inte gå, utan vi hade en rullstol. För han ville hemskt gärna 
      träffa mamma en gång till. Så det gjorde vi.
 
      Och hur var det mötet?
      — Det var fantastiskt. Hela släkten, dom som finns, kom och hälsade på fastrar och farbröder, 
      inga kusiner. För han var ju för sjuk egentligen. Men just fastrar, dom gamla, dom som var i 
      livet, ville ju gärna träffa honom.

      Men alla, också han själv, måste ju inse att det var sista gången.
      — Ja, det gjorde han, men det förträngde han, tror jag. Han var ju ruskigt sjuk, 
      så när vi hade varit där - vi var inte där mer än tre-fyra dar, sen ville han ju 
      hem. Och han skulle först åka ambulansflyg hem, för han hade så fruktansvärt
      ont och det var svårt att få honom att inse att man inte får åka ambulansflyg,
      bara för att man heter Cornelis, utan vi får nog ta och flyga hem vanligt reguljärflyg, 
      för så sjuk var han inte. Jag menar: ambulansflyg, då är det ju en akut sjukdom, 
      men det var det svårt att få honom att inse. Men så småningom lugnade han ner sig 
      och sen flög vi hem. Vi åkte ner till stranden, och tog en öl. Så han 
      fick säga adjö till sin födelsestad.

      En fråga till bara. Kom att tänka på det när jag hörde den här undulaten. 
      Är det din undulat som det stod om i visan?
      — Mmm. Men det var egentligen inte undulater, utan finkar, som jag hade fått av Cornelis 
      i födelsedagspresent. Det var två stycken små finkar. Men det går inte att göra en 
      visa på att lillsysternsfink är död. Så att det blev lillsysterns 
      undulat - och det är mycket riktigt att dom dog. Fast inte på det 
      sättet som jag hade trott, men det fick jag reda på när han fyllde 
      femtio. Det var inte på grund av celibat eller för att jag var 
      dum. Utan det var min lillasyster som då var fem-sex år - hon hade 
      släppt in katten. Vi hade en röd katt om hette Felix och det var den 
      som tog pippin.

      Men så står det inte i visan?
      — Nej, men det visste inte Cornelis heller. Utan det fick han reda på sin 
      femtioårsdag, också. Men jag har alltid haft fåglar, ända sen dom 
      där finkarna.

Källa: Tom Alandh.